Minnesbilder [1]

sig för oss Axel Emanuel Holmberg den första gängen vi sågo honom.

Många år förgingo innan vi åter träffade honom. Han var då en man och det i ordets kraftfullaste betydelse. Den yrande strömfåran hade svällt ut till en djup och — hvarför neka detl — stundom något våldsam flod; men solreflexen, tankens och snillets återsken, var densamma. Han hade då tillbragt det mesta af sin ungdom i Halland, dit han med sina fosterföräldrar tidigt flyttat. Det var i denna bygd, de gamla vikvärjarnes urhem, och midt bland deras minnesvårdar han uppväxt och utvecklats, sjelf något af viking både genom studier och natur.

Fosterfadern, välmenande, men rå, uppfattade vikinga-halten eller jernsidan af fostersonens skaplynne, men icke hans hjertas lika medfödda ädelhet — denna ädelhet som förmedlar den råa kraften och i sin förening med den alstrar en hugstor själ och ett ridderligt sinne. Också under sitt bemödande att hugga bort jernkanterna, råkade fosterfadern alltför ofta att såra de ädlare delarna, hvilket slutligen hade till följd att den unga vikingen en vacker dag lemnar fosterfaderns hus och begifver sig till Göteborg för att taga hyra på något handelsfartyg, ty vikvärjarnes beundrare vill ut på det vida haf. Men en välvillig skeppare, som känner deltagande för den sjuttonåriga ynglingens öppna och frimodiga sinne, råder honom faderligen att närmare besinna sig innan han väljer ett yrke, hvilket, ehuru lika besvärligt och tungt som fordotn, likväl icke mera som förr inbringar borgar och prinsessor.

Under besinningstiden råkar Holmberg att kasta blicken i en tidning och upptäcker bland annonserna: »Inspektors-tjensten ledig på Ströms säteri vid Lilla Edet». Holmberg bestiger en ångbåt, som går till Lilla Edet, och sammanträffar ombord med flere äldre herrar, dem han med djup vördnad betraktar, ty de bära gråsprängda mustascher och blågula band i knapphålet. Holmberg går i land vid Lilla Edet och beger sig rakt till herrgården. De gråsprängda mustascherna med de blågula banden taga samma väg. Holmberg anmäler sig såsom sökande och invisas i en större sal, der' han finner flere välklädda personer, alla minst dubbelt så gamla som han. Snart ökas samlingen med föremålen för ' hans vördnad på ångbåten. Han begriper nu att alla