Minnesbilder [1]

Axel' Emanuel Holmberg,

i™

AL-Js et var en vårmiddag 1826 och efter slutad förmiddags-s^-> ^snjng j Klara trivialskola. Vårsolen brände redan på grafstenarna, och kyrkogårdens spridda grästufvor bjödo på sin enda ros, maskrosen. »Aldrig en Iris på dessa bleka fält minsta blomma plockat till prydnad för sin herdes tält», sjunger Bellman. Men primas och sekundas ungdom föraktade icke den simpla maskrosen. Man gjorde sig kedjor af dess blekgröna stjelkar, fäste dem öfver högra axeln och lät dem falla ned åt venstra sidan, liksom svärdsgehäng, hvarefter man än stormade och än försvarade någon graf häll, hvars runor illa tilltygades af klackjernen.

Tecknaren af dessa minnesord, då qvartan i samma skola, betraktade på något afstånd den yngre ungdomens lekar och fäste snart sina blickar vid en nioårig sekunda, starkt bygd för sina år och modigare och ihärdigare än alla de andra samt med ett rundt blomstrande ansigte, det mest rörliga man kunde se. Men i detta ansigte, som oupphörligen vexlade uttryck, det ena ystrare än det andra, glänste en blick af sällsynt klarhet och glans och som alltid förblef oförändrad, hur än det öfriga rörde sig och bytte om form. Det var som en solreflex i en yrande strömfåra. Så visade