Minnesbilder [1]

Ole Bull,

i bjuda i dag på porträtt af Ole Bull, den ende framstående musikaliske konstnär Norge, oss veterligen, frambragt, men som ensam torde uppväga en legion. Ole Bull lyssnade i sin ungdom till Paganinis toner. Det måtte ha varit något att lyssna till, det, helst för en sådan själsfrände. Begge voro då i Paris, Paganini på höjden af sitt rykte, denne hexmästare som på en sträng kunde utföra ett helt tema med variationer och med sin spatserkäpp, i stället för stråke, genomlöpa hela konserter. Men Jules Janin, Frankrikes dåvarande störste konstkritiker, hade blifvit förargad på Paganini för det denne vägrat uppträda på en konsert som Jules Janin anordnat för åtskilliga brandskadade i den store följetonistens hemort. Jules Janin, som i sin vrede icke kunde skilja konstnären från menniskan, angrep begge på en gång och skref de förfärligaste saker. Paganini svarade med de förfärligaste toner på sin fiol. Det blef en duell mellan ord och toner, sådan som verlden tillförene icke skådat. Begge kämparne tillskrefvo sig segern och icke utan skäl. Jules Janin tog äran, men Paganini louisd’orerna. Jules Janin syntes belåten; Paganini var det bestämdt. Under det striden rasade som häftigast, sökte Jules Janin efter ett mer praktiskt vapen än pennan; han sökte äfven en stråke som kunde korsa Paganinis, påträffade Ole Bull, upptäckte