Minnesbilder [1]

öfvertyga sig om den sanningen, i fall han icke kände den förut, att ögonblicket är den exequerande konstnärens efter-verld.

1 mer än 25 år var Johan Berwald kungl. teaterns kapellmästare. Det är att i mer än ett fjerndels sekel ha stått i spetsen för den musikaliska verlden inom sitt land; att ha följt med allt som under så många år i denna gren af skön konst skapats eller utvecklats, samt att ha arbetat för dess utförande inom den konstanstalt man tillhört. Det är ett arbete hvars vidd och djup få anat, ännu färre sett.

Väl ligger det något af triumfens högtidlighet i den stund då, vid uppförandet af en ny opera, kapellmästaren, länge med otålighet af publiken väntad, träder inom sin orkester, bestiger estraden och lyfter kommandopinnen. Då är han herre både öfver scen och salong, allenastyrande konung, om också idel krönta hufvud tittade fram från logeraderna.

Men före denna stund hvilka ansträngningar I Hvilka högar af partiturer att öfverstigal Hvilka laviner af notpapper att genomgräfval Hvilka skärande missljud — och det i ordets fulla bemärkelse — att förlikal Hvilka millioner småhjul att efterse, innan verket går, innan tonströmmen, renad från allt otillbörligt, väller fram sådan tondiktaren tänkt sig denl

»Dessa repetitioner dag ut och dag in utgöra mitt helvete 1» brukade Foroni ofta säga, och ändå var han ung och kraftfull när han sade så. Hvem tänker sig något sådant midt i sjelfva tonernas sköte? Men när tänker diamantens beundrare på dem som drogo upp den ur schaktens djup!

Och lönen, den slutliga lönen för ett så mångårigt, så nervslitande arbete? En eller ett par torftiga pensioner, litet bröd till döddagar, kanske med tvungen sparsamhet utpor-tioneradt. Smärtan af att veta sig vara glömd af de många, hvilkas nöje man beredt, till hvilkas bildning man bidragit, tages aldrig med i beräkningen.

Glömd var den gamle kapellmästaren; det var som hade han för längesedan vandrat sin väg. Men det händer ibland, när grafvens portar knarra och uppmärksamheten för ett ögonblick drages ditåt, att man ser en och annan försvinna som icke bort förgätas, icke med likgiltighet förbigås.