Sida 92
Magnus Martin af Pontin
varande att göra? Djupt in i det förflutna trängde hans blick, spanande efter svunna tiders händelser och öden. Hvad hade han att göra i en verld som, sorlande omkring honom, dömde eller fördömde ofta utan urskilning och oväld? Domen öfver död mans minne, det var hans mål, den sökte han justera till sanningens tjenst och rättvisans seger. Så skred han fram och åter med forskningens fackla. Facklan såg man, men icke honom som bar den.
Liksom många andra utmärkta män, hade Strinnholm under nästan hela sin lefnad att kämpa mot nöd och- bekymmer. Men huru många kände till dem? Dem behöll han för sig sjelf allena och gaf verlden endast del af sina verk, frukterna af grundliga forskningar, hvilka af sakkunniga högt uppskattades, men föga uppmuntrades af andra, emedan hans arbeten icke voro af det slag som den stora allmänheten lättast smälter. Men han belönades ju af staten? Nåväl, i åtta år uppbar han årligen 600 rdr, derefter i sexton 1,500 och slutligen i fem 2,250. Det gör tjugunio år. Han hade dock lefvat i sjutiosex!
Under en mycket lång tid voro hans inkomster så knappa, att • han för besparings skull nödgades göra sina anteckningar på griffeltaflor, hvilkas antal ökades allt efter råd och lägenhet. Sedan griffeltaflorna blifvit fullskrifna, öfverflyttades deras innehall på papperet, och hans manuskript voro alltid ytterst nitida, men så tätskrifna att något tillägg var omöjligt, och det behöfdes ej heller.
Blygsam och anspråkslös, hade han något svårt för att finna sig i de yttre utmärkelser, som tid efter annan tillföllo honom. Först efter mycken tvekan kunde han förmå sig att intaga Wetterstedts fåtölj i Svenska akademien. När han blef nordstjerneriddare, sade han : »Jag är bestämdt den minste riddare i Sverige». Och när han fick nordstjerneplaquen och gratulerades i anledning deraf, utbrast han skrattande: »Men huru skall jag väl taga mig ut som kommendöri» Vida högre än alla dessa härligheter skattade han sin gamla tobakspipa, »min hustrus enda rival», såsom han ofta skämtande brukade säga.
Nöjd med sin lott, äfven när den var som hårdast, samt vårdad af en öm maka, som han ett fjerdedels sekel älskat innan han kunde bjuda henne sin hand, var han i sitt enskilda lif glad, skämtsam och oskuldsfull som ett barn. Barnafromhet och oskuld finner man ofta hos dessa tänkande
Källa: Project Runeberg ·