Sida 263
andra akten.
263
örnegren. Ja, min fru! Det är mer än tre år förlidna sedan vi sist råkades; — men ni har ej på något sätt förändrats.
fru kastanie (afsides). Jag qväfs af raseri! örnegren. Stor är den räkenskap jag har att affordra er. Ni har slitit ett band, som aldrig bort upplösas — ni har beröfvat mej maka och barn — ja, jag vet allt — ni har med köld och hårdhet bemött er lidande dotter — och hon, den arma, har ej haft någon annan tillflykt än sina tårar. Den oskyldige slafven kan afskudda sig sin förtryckares ok; men ett barn, som förtryckes af den hand som borde vara dess stöd, måste icke blott tåla bojan, utan äfven tvingas att älska den.
fru kastanie. Jag dånar! Jag dånar!
Tionde scenen.
DE FÖRRE. BLACKSTADIUS.
blackstadius (skyndar Ull fru Kastanie). Alldeles ja! — Dåna i mina trogna armar.
fru kastanie (stöter ifrån sig Blackstadius). Nej, jag vill inte dåna — ni ä' inte värda att jag tar mej det minsta deraf — det är en intrig, en konspiration emot mej!
Elfte scenen.
DE FÖRRE. FRU KASTANIE d. y.
fru kastanie d. y. (i det hon skyndar in). Min mors röst! Hvar är min mor?
örnegren (ilar emot fru Kastanie d. y.). Augusta! fru kastanie d. y. (stirrar på Öniegren). Store Gudi Fredrik I Min Fredrik! (Kastar sig i hans famn.) fru kastanie d. ä. Min dotter äfven här! blackstadius (till fru Kastanie d. ä.). Alldeles jal — Liksom frun var ute på laxfiske, så var hon också ute för att fiska sej ett fortepiano — allt för enslingens skull — alldeles ja.
örnegren (tillfru Kastanie d. y.). Din biljett har upplyst mig om allt, Augusta. Ännu en gång skall lyckans sol för oss uppgå, för att aldrig gå ner. (Håller henne sluten till sitt bröst.)
Källa: Project Runeberg ·
