Sida 370
läkaren.
Sjette scenen.
RUDORF. LOVANDER.
lovander (inspringande, hejdar Rudorf). Nu är det gjordt, Gud vare lofl (Fattar Rudorfs hand.) Du har varit mig en förträfllig stallbroder!
rudorf. Hvad pratar du för slag? Hvad är det som är gjordt?
lovander. De blefvo inte litet storögda, må du tro, när jag — ty, ser du, jag tyckte det var ingen tid att förlora — kommerserådinnan påstod bestämdt, att flickan genast skulle förlofva sig igen.
rudorf. Tala ut — hvad har skett? lovander. Jag friade, kan du väl förstå — skada blott, att von Döhlen och Schalén i detsamma skulle komma in i kabinettet, så att jag inte fick sluta —
rudorf (skakar Lovander). Eländige! Du har vågat! lovander. Ar du från dina sinnen? Jag sade dem, att du kände till mina afsigter, och att du —
rudorf (stöter honom våldsamt ifrån sig). Usling! Skulle fan ha spelt mig något nytt streck! (Skyndar åt dörren.)
lovander (för sig sjelf). Ah, jag börjar förstå allt — den lömske förrädaren! Men jag har förekommit honom, jag. (Skyndar efter Rudorf.)
Sjunde scenen.
DE FÖRRE. FRU MÖLLNER. HILDEGARD, von DÖHLEN.
SCHALÉN. (De öfriga gästerna alla på en gång i detsamma inskyndande. Man hör anslaget till samma vällsöm börjat akten uppspelas.)
fru möllner (med något bruten stämma). Innan herrskapet börjar valsen, får jag den äran att —• — att för mina här församlade vänner eklatera — min dotters förlofning med — — med löjtnant von Döhlen.
(En paus, hvarunder alla visa tecken till öfverraskning, Rudolf och Lovander i synnerhet. — Derefter sker gratulation och uppspelas valsen, i hvilken halgästernas kör instämmer,
Källa: Project Runeberg ·
