Sida 391
fjerde akten.
391
Nionde scenen.
DE FÖRRE. MARIA.
Maria (■ilande med öppna armar emot Hillman). Hillman I (Stinker ai marna och stannar med nedslagna ögon.)
hillman (nalkas Maria och räcker henne handen). Maria I
— Emellan mig och min goda. ängel stod ett moln; men molnet skingrades, och ängeln hvilar som brud vid mitt tacksamma hjerta! (Sluter Maria till sitt bröst.)
Maria (lösgör sig sakta ur Hillmans famn). Hillman! Det är då ingen dröm — nej — samma blick, som förr vakade öfver moderns dödssäng, öppnar nu för dottern en himmel af sällhet. — Hvad du ser bra uti Ack, att jag finge genom hela verlden föra min stolte brudgum och ropa till alla: Han är mini — Mini (Lutar sitt hufvud emot Hillmans bröst.)
hillman. Maria! (Baronens gäster och bondfolket inkomma småningom från alla sidor.)
maria (lösgör sig ånyo ur hans annar). Om du visste hur mycket jag har tänkt på dig! — Det finnes ingen lund, ingen blomma, som inte veta det — men du, du har inte tänkt på mig alls, du — jo-jo — det måste du ha gjort. .. (Hopknäpper sina händer mot höjden.) Förlåt mig, Du deruppe, för de många blickar af förtviflan jag höjt till din himmel I
— Men jag var så olycklig — och jag är så lycklig. . . så lycklig nu — —
hillman. Ljufva, älskade flicka 1
maria (vid Hillmans bröst). När jag en gång slumrar in i döden, o, låt mig då somna in vid detta redliga, detta ädla hjerta!
dagerfält {går emellan Hillman och Maria). Så eger jag då här allt hvad jag älskat och skall älska på jorden! Låt oss derför förena vår lycka med det goda folkets midsommarglädje !
(Hillman leder Maria till en festligt smyckad stol, som landtfolket framsatt, och sätter henne i den. En bondflicka fäster en blomsterkrans på hennes hufvud. Några bönder upplyfta stolen, hvarpå Maria sitter, under det att polskan börjar och kören instämmer deruti, hvarefter alla taga i ring
Källa: Project Runeberg ·
