Sida 17
som lefde kvar i frid i den tusenåriga allmänneliga kyrkans sköte, hvilka aldrig låtit tviflens frö gro och som därför oberörda af tidens stormar kanske kände något af den “hvila i Gud“, hvarefter han i sitt innersta trängtade, och hvarom han i sina skrifter så längtansfullt talar såsom yttersta målet, började långsamt värka på hans sinne. Trött, ångerfull öfver de förlöpningar, till hvilka han kände sig i stridernas hetta emellanåt hafva gjort sig skyldig, tänkte han en tid på återförsoning med kyrkan. Han, den starke, hänförde riddaren för sanningen ensam, som han i sitt hjärta svurit att tjäna, han som ansåg sig kallad att draga från stad till stad för att väcka slumrande andar, han skulle nu sjunka tillbaka till en hvardagsmänniska och åter blifva en lydig son af den kyrka, hvars ihålighet och djupa fördärf han under sin mångåriga beröring med reformationen ännu tydligare lärt sig inse! Här framträder ett drag af svaghet hos den äljes så starke; men hans karaktär var en underlig blandning af skarpa motsatser, och den fiendskap och fördomsfullhet, för hvilken han städse varit utsatt, hade ingalunda bidragit att mildra dessa lyten.
Efter någon tids brefväxling med en ung veneziansk adelsman, som inbjöd tänkaren till sin fädernestad, Venezia i norra Italien, för att af honom få lära sig filosofi, beslöt sig Bruno för att återvända till fosterjorden, hälst som han visste, att den nye innehafvaren af S:t Peters stol ansågs vara en mindre ofördragsam herre än företrädaren.
4. Fängelse och död.
Det var år 1591, som Bruno efter femton års bortovaro åter beträdde Italiens jord. Men nu närmar sig hans skiftesrika saga sitt dystra slut. Det dröjde icke länge, innan hans i början så förtjuste lärjunge, Mocenigo, vare sig därför att han fann sina vidskepliga förväntningar svikna
