Sida 22
och kärlek till sanningen in i de vid dess fot vimlande människornas sinnen, släkte efter släkte.
Då skall hans bål hafva varit likt det, som enligt Österlandets saga förtär fågeln Fenix, hvilken själf står upp, föryngrad, ur sin aska.
Bihang.
Giordano Brunos åsikter i filosofiens hufvudfrågor, belysta genom anföranden ur hans skrifter
(i fri svensk öfversättning).
Källorna för vår kunskap och sanningens kännemärke.
Den nya tidens realistiska uppfattning af kunskapen gryr redan hos den eljes så idealistiske Bruno. Vår kunskapskälla är sinnenas iakttagelse. På invändningen att “sinnena bedraga“ svarar han:
“Sinnenas vittnesbörd bedrager oss icke. De säga oss intet som icke är sanning, men de säga oss icke hela sanningen.“ — — — “När jag var liten gosse, trodde jag, att bakom Vesuvius fans ingenting, mina ögon hade ännu ej sett något därbortom.“
(Ur skriften: Om den heroiska hänförelsen.)
Om kännetecknet på sann kunskap yttrar han följande ord, som med rätta hafva jämnstälts med “den moderna filosofiens fader“ Cartesius’ berömda försvar för tviflet såsom all sann kunskaps förutsättning:
“Man talar till oss i auktoritetens och traditionens namn, men sanningen är i det närvarande och i framtiden mycket mer än i det förgångna. — — Det gifves för öfrigt flera auktoriteter, hvem eller hvad skall döma mellan dem? Jo, den klara och tydliga uppfattningen, förnuftet. Låt oss tvifla, så länge något ännu är dunkelt, låt oss tvifla, tills vi klart uppfattat allt. Auktoriteten, den värkliga, är inom oss, icke utom. Ett gudomligt ljus brinner i vår själ för att inspirera och leda våra tankar.“
(Ur ett bref till Paris-universitetets rektor.)
