Sida 3
Förord.
Föreliggande lilla skrift är närmast föranledd af den minneshögtid, som den 9 juni — pingstdagen — detta år firades i Rom, då en bildstod af tänkaren Giordano Bruno aftäcktes, just på samma plats där den sanningskäre mannen år 1600 blef bränd såsom kättare.
Det är först i vårt århundrade, som denne filosofs namn blifvit mera allmänt känt. En italiensk vetenskapsman, Domenico Berti, har genom sina forskningar spridt nytt ljus öfver hans skiftesrika lefnadslopp och dess dystra slut. En hel literatur har växt upp öfver hans lif och filosofi. Hans skrifter hafva utgifvits på flera språk. Det var denna hans återuppståndelse, så att säga, inom literaturen, som väckte tanken på resande af en minnesvård, en plan som af Roms studenter, bland hvilka den först framstäldes, omfattades med det mest entusiastiska intresse.
Det var i de dagar, då Italiens många småstater i trots af katolska kyrkans dels öppna, dels dolda motstånd, förenat sig till ett rike med Rom till hufvudstad, hvarmed äfven, som bekant, följde upphäfvandet af påfvens världsliga makt (1870). Tanken på en minnesvård öfver den man, som framför andra varit tankefrihetens och fosterlandskärlekens ädle martyr, offrad af den nu äntligen brutna makt, som fordom tyranniserat Italien, denna tanke var hänförande. Giordano Brunos stod skulle resas mitt för påfvens ögon, som det unga Italiens segertecken.
Men äfven i den öfriga världen hälsades förslaget med glädje af den fria forskningens vänner. Inbjudningen var undertecknad af bland andra Rénan, Spencer, Gladstone, Ibsen.
Liksom det var ett nyvaknat allmännare intresse för Giordano Bruno, som framkallat minnesfesten i Rom, så har denna i sin ordning ytterligare vidgat kretsen af dem, för hvilka den italienske filosofen äger intresse, och hans rykte har nu nått en större allmänhet äfven i vårt
