Sida 110
III.
Den personliga regeringens fulländning. (1543—1560)
De organisatoriska nybildningar, som under det tyska inflytandets första tid påbörjats, rönte alla ett oblidt öde. De viktigaste ibland dem, regementsrådet och finanskollegiet, hade båda — i synnerhet dock det förra — redan från början framträdt i ett ofullgånget skick, såsom endast i allmänna drag utförda efterbildningar af de tyska ämbetsverk, som varit deras mönster. Regementsrådet förföll efter ett par år helt och hållet, på samma sätt gick det med krigsrådsämbetet och kyrkoministeriet, och inom finansförvaltningen bibehöllos de nya inrättningarna endast i mer eller mindre starkt reducerad och omdanad gestalt. Öfverallt gjorde sig denna brytning med det tyska systemet gällande redan med år 1542, och när följande år systemets främste bärare störtades, var den i själfva verket redan afgjord. Hans fall utgjorde endast i yttre måtto en synbar besegling på hans verks undergång.
Så blef hela försöket att på den outvecklade svenska statskroppen inympa det modärna ämbetsmaskineriet i hufvudsak ett förfeladt experiment. I den svenska förvaltningshistorien bildar det en främmande episod, som saknar anknytning till dess föregående skede och endast inom ett enda område efterlämnar några jämförelsevis blygsamma resultat för framtiden.
Konung Gustaf hade återfört sin riksstyrelse till den personliga regeringens traditioner, och han öfvergaf dem ej vidare. Med planmässiga nyskapelser efter främmande förebilder var det för hans tid förbi. Gjorde sig i ett eller annat afseende en utveckling gällande, så framgick den ur den praktiska erfarenheten af speciella kraf, som konungamaktens fortgående konsolidering förde
