Sida 297
behöfde». Här är således äfven fråga om tjänstgöring i ämbeten, och om å ena sidan hela arten af dessa förhandlingar talar för att hofordningen då ännu ej fanns, så är det å andra sidan ej osannolikt, att dess tillkomst med dem stod i närmare eller fjärmare samband.
I H. Bjelkes anteckning om hofordningens datering är således först och främst det ursprungliga årtalet 1561 afgjordt att föredraga framför det genom ändringen tillkomna 1560. Äfven i sin första form skulle emellertid den uppgiften strida mot ofvan gifna utredning, om den tolkades såsom ovillkorligen hänvisande till tiden före den engelska resan. Får den däremot förstås mera allmänt, såsom angifvande endast den ungefärliga tidpunkten för denna resa, så att äfven veckorna närmast efter den första resplanens uppgifvande däri kunna innefattas, så blir den ett ytterligare skäl att hänföra hofordningen till hösten 1561.
II.
Instruktion för kanslern (och ”secretereren”) från Erik XIV:s tid.
Den instruktion för kanslern (och »secretereren»), som finnes införd i Hog. Bjelkes saml. under rubriken Erik XIV:s hofordning, föreligger, såsom nämndt, så vidt bekant ej i någon annan redaktion, och ej heller har jag i öfrigt funnit den omnämnd i tillgängliga källor. Instruktionens karakter är därföre lika oklar som hofordningens och hofregistrens; det är ej möjligt att afgöra, om den verkligen blifvit af konungen fastställd till efterrättelse, ehuru den nu blott föreligger i nämnda afskrift, eller om det blott är ett af de under Eriks tid så talrika förslagen till organiserande akter, som afskrifvaren bevarat. Aktstycket förtjänar i hvarje fall all uppmärksamhet såsom det äldsta kända fullt utarbetade reglementet för det svenska kansliets ledning, och dess innehåll är af allra största intresse, då det i många händelser företer nya uppslag i kansliets inre ordning. Jag har därföre funnit mig böra meddela denna handling in extenso.
Cantzelerens embethe.
(1.) Honum bör till thez förste atth förskaffe och besörie Kong:e May:ttz cantzelii medh sodanne personer, som ther bruchlighe och tienlighe kunne ware, medh them han gran achtt och tillsyen haffue skall, att huar och en motte troligenn efterkomme
