Sida 159
I.
Allmänna organisationssträfvanden inom centralregeringen.
Det var ett egendomligt resultat, som framgått ur konung Gustaf I:s statsordnande arbete: en rekonstruerad konungamakt af storartadt innehåll och härdad styrka, men utöfvad med de mest primitiva hjälpmedel och i de enklaste former. Motsatsen förefaller en senare tids åskådning skärande. För samtiden skymdes den genom konungens utomordentliga härskarepersonlighet, som själf räckte till för allt och sörjde för allt. Men sedan han gått bort, — måste den ej då träda i dagen?
Gustaf I:s äldste son och efterträdare gick till sin regering med helt andra förutsättningar än fadern. Gustaf Eriksson hade växt upp såsom en adelsmans son, han hade såsom ledare för en stor folkresning tillkämpat sig makten öfver riket och slutligen kronan, och han behöll såsom konung med all sin kungliga själfkänsla och myndighet en enkelhet i uppträdande och åskådningssätt, som påminde om den forne simple adelsmannen och folkledaren-riksföreståndaren. Genom fyra årtiondens mödosamt arbete hade han hopsamlat kronans splittrade maktmedel och förvärfvat nya, bit för bit och med egna händer hade han uppbyggt sin kungliga myndighet, och omedelbart, med egna händer tryggade, häfdade och utöfvade han den. Erik åter var boren arftagare till denna myndighet, som vid hans trontillträde var fast rotad och nästan allsvåldig inom samhället, han hade insupit hela den känsla af utomordentlig härskarehöghet, som förband sig med egenskapen af Sveriges förste arfkonung, hade, som en kronans arftagare anstod, blifvit uppfostrad i tidens högsta bildning, den lysande renässanskulturen, och med den tillägnat sig en smak för yttre prakt och glans, hvilken gick vida
