Sida 11
För en ytlig betraktare synes det vanligen, som om i denna vår värld, där allt är relativt, intet vore så bestämdt och klart åtskildt som begreppen lefvande och död.
Den allmänna föreställningen har också tagit sig uttryck i språket, som i regeln nekar adjektiven lefvande och död rättighet att kompareras.
Välbekant är anekdoten om en lärare, hvilken på frågan efter den konung, som förvärfvade Skåne åt Sverige, först fick svaret "Gustaf Adolf" och förargad utropade: "Han var ju redan död!" samt då lärjungen därefter gissade på "Gustaf Vasa", i sin rättmätiga vrede skrek: "Han var ju ändå dödare!"
Många hafva hjärtligt skrattat åt den förhastade komparativen och funnit den alldeles orimlig. Färre äro väl de, hvilka i detta uttryck funnit något, som framkallar ett allvarligare begrundande.
Skulle det då icke kunna sägas om en människa, att hon är mera död eller mindre död än en annan?
Om att lefva är att verka, att gagna eller skada, att älskas och äras eller hatas och föraktas, om vi kunna öfver den, som nu andas och rör sig, fälla det omdömet, att han lefver mer eller mindre intensivt, är mer eller mindre lefvande, — hvarför skulle vi icke äfven om den, som väl är kroppsligen död, men hvilkens skapelser ännu verka ibland oss, kunna påstå, att han icke är så mycket död som den, hvilkens verksamhet här på jorden icke efterlämnat några märkbara spår?
