Sida 26
från alfabetets första bokstäfver utvalt några ord, som för närvarande torde vara ”döda” i riksspråket, men hvilka synts mig lämpliga att föreslå till återupplifvande.
*
Prof på döda ord, som kunde få lif igen.
Viktor Rydbergs fyndiga försvenskning af datera till dagteckna väcker lätt tanken därpå, att vi sakna rent svensk motsvarighet till substantivet datum. En sådan har dock funnits i dagtal; 1734 års lag, Kellgren och Strinnholm begagna uttrycket ”år- och dagtal” (af en urkund eller för en händelse); en författning af 1750 talar om ”åhr- månad- och dagetahl”. Uti exemplen användes, såsom man ser, dagtal i en mindre vidsträckt betydelse, än datum kan brukas, nämligen då det senare ordet äfven innefattar årtal. Men biskop Olof Laurelius (omkr. 1650) tyckes taga ordet i den mest omfattande betydelsen af datum. Då vi hos den gamle biskopen läsa om ”dagetalet”, få vi anledning att förarga oss öfver den otymplighet, utländingen datum visar däri, att han hvarken kan antaga slutartikel eller genitivändelse utan att göra sig löjlig.
Om en annan af Rydbergs ordskapelser, arfsägen (= tradition), erinrar arfsaga. Olof von Dalin talar om ”våra Eddor och Arfsagor”, då han vill beteckna sagor, som kommit till oss från våra förfäder. Begreppet saknar, mig veterligen, annat uttryck och kan knappast få ett mera enkelt och träffande.
En och annan af våra längst gående purister har åsyftat att ur svenska språket alldeles aflägsna låneord med främmande klang.
