Sida 41
från 15-, 16- och 1700-talen; Afzelii försök att i sin öfversättning af den äldre Eddan (1818) återupplifva ordet synes hittills hafva förblifvit utan annan efterföljd än Runebergs uttryck i ”Det ädlas seger”:
”Såsom kung står brottet, och det goda dväljes; Sanningen förtrampas, mänskligheten säljes, Och den höga tanken blir en dvärgväxt blomma, Dignande under förrädarns hand.”
*
Återupplifvandets möjlighet.
Men, skall man kanske fråga, har det öfver hufvud taget någon praktisk betydelse att föreslå återinförande af föråldrade ord? Kunna verkligen de döda orden å nyo få lif? Skola de ej i lyckligaste fall blifva stående som en fåfänglig grannlåt uti en eller annan författares skrifter, utan att någonsin ingå i det allmänna, till dagligt bruk använda språkmaterialet?
Den, som i någon mån sysselsatt sig med studiet af vårt språks historia, känner redan, huru dessa frågor kunna besvaras.
I den allmänt begagnade handboken †Hufvudepokerna af svenska språkets utbildning” har K. F. Söderwall framhållit, att många ord, som på l600-talet och i början af 1700-talet ansågos vara föråldrade och behöfva förklaras, sedermera kommit i allmänt bruk; han har ock visat, att enskilde författares — i synnerhet Stjernhjelms och Spegels — bemödanden att återupplifva de gamla orden i många fall krönts med framgång.
Huru nyare författares försök i samma riktning aflöpa, kan först en kommande tid bedöma. Men att det är möjligt att ingjuta nytt lif uti ett ”dödt” ord, är obestridligt.
I grunden bör detta ej heller synas underligt.
