Sida 32
Prof på döda ord, som kunde få lif igen
(=det är frost}, hos Spegel samt i en skrift af år 1779; det ebbar (= det är ebb), hvilket bevarats af Lind. — Beträffande detta sista verb må i förbigående omtalas, att några i språkbehandlingen djärfvare författare på senare tid upptagit det till andra användningar. Så skrifver Thomander (i öfversättningen af Manfred): ”själen från mig ebbar”, Ridderstad: ”lifvet ebbar från mig”, C. A. Hagberg (i Shakespeareöfversättningen): ”hennes skönhet flödade en gång, nu ebbar den”, och Viktor Rydberg talar om ”det ebbande hafvet”.
Numera har man visserligen substantivet bråddöd, men icke verbet bråddö; detta förekommer dock, begagnadt i presens singularis, uti bibelöfversättningen af år 1541 (4 Mos. 6:9), hvarifrån det ännu behållit sig i vår kyrkobibel. I preteritum brukas det af Laurentius Petri och af den stundom fornhärmande Strinnholm.
Snarlikt förhåller det sig med brådstupa. Nu för tiden tämligen vanligt som substantiv och adverb (och adj.), brukas det som verb af J. von Düben (1722), hvilken om en häst säger: ”han brådstupar under dig”. Med fin smak har det upptagits af Emelie Carlén, då hon berättar om en ”klint, . . som brådstupade ned i Sotens mörka vatten”. Participet brådstupande (= tvärbrant) förekommer rätt ofta i vårt århundrades litteratur; äfven såsom substantiv begagnas brådstupande, på tal om hastig omvändelse, af S. Ödmann.
I högre stil nyttja vi stundom dväljas liktydigt med ”uppehålla sig” (någonstädes). Men det transitiva dvälja (= uppehålla, kvarhålla, återhålla, fördröja, hindra) har vårt riksspråk nu beklagligtvis försmått, ehuru det kvarstår i åtminstone ett bygdemål (se Rietz) och ofta begagnats i skrifter
Källa: Project Runeberg ·