Sida 12

Vi både kunna det och pläga göra det. Och vanligen gå vi ännu längre. Mången af oss gömmer i sin själs innersta bilden af en kär hädangången så klar och lefvande, att denne döde för honom är en lefvande realitet i mycket högre grad än millioner af de människor, som samtidigt med honom själf vandra jordelifvets stråt. Och för vida kretsar af oss kunna ju historiens, ja stundom till och med diktens väldigaste, älskligaste eller vidrigaste personligheter i viss mån sägas vara mera lefvande än alla de våra samtida, som vi icke lärt känna eller icke vårda oss om att känna.

Om vi uti dylika fall finna, att själens öga gör en annan skillnad mellan lif och död än kroppens öga, så hafva vi dock härvid, det är väl att märka, icke öfverskridit gränsen för allmänt mänsklig iakttagelse, för, så att säga, profan erfarenhet.

Den religiösa känslan, tron på odödligheten, på uppståndelsen, går längre. Hon är förvissad, att ”döden är uppsvulgen i segern”. Hon har framkallat grafskrifter, sådana som den i Mainz' domkyrka: ”Quid mortui viventium legitis epitaphia?” Hon gaf upphof till de äldre kristnes sköna sed att fira martyrens ”födelsedag” på den dag, då han lidit döden.

*

Lefvande och döda språk.

På språkforskningens område möta vi förhållanden, som erbjuda någon likhet med dem, vi här flyktigt berört.

Skannad sida 12