Sida 31
Prof på döda ord, som kunde få lif igen
allmänt på ett något äldre språkstadium och torde då ännu kunna räddas. Så är t. ex. fallet med adjektivet botlig, som nu mycket sällan höres, ehuru obotlig är ytterst vanligt. Botlig kan uppvisas hos Andreas Rydelius och sedan hos flere goda författare ända till den ännu lefvande finnen Wilhelm Bolin.
Äfven i andra tillfällen kan man finna, att den äldre nysvenskan icke lika själfsvåldigt ratat ord, som den yngre gör, och att den förra därför stundom kunde framhållas som ett föredöme för den senare. Se här några exempel!
Substantiven hufvudbry och bryderi äro, jämte verbet bry, allmänt gängse, men riksspråket har förkastat substantivet bry, som är bevaradt i dialekter (se Rietz) samt ännu ofta begagnades af skriftställare på 16- och 1700-talen, till och med så sent som af G. F. Gyllenborg.
Naturföreteelser pläga ännu i rätt stor utsträckning betecknas med opersonliga verb. Dock har man öfvergifvit de gamla: det aftnas (= det blir afton), anfördt i Variarum rerum vocabula (1538); det daggar (= daggen faller), som anträffas i samma ordlista, i öfversättningar af Comenii språklära (c. 1640) och i Linds ordbok (1749); det frostar
Källa: Project Runeberg ·