Sida 6
Lefvande och döda språk
Till sin art är skillnaden ingen annan än den, som råder mellan den nyare och den äldre svenskan.
Vill någon kalla 1200-talets svenska, sådan vi finna den i äldre Västgötalagen, för ett dödt språk, så kunna vi bedja honom jämföra detta språk med det, som på 1300-talet skrefs af författaren till "Konungastyrelsen" eller af Birgitta, och åter detta med språket i biskop Thomas' sånger om Friheten och om Engelbrekt, och vidare jämföra Thomas' språk med Olavus Petris, dennes med Gustaf II Adolfs och Stjernhjelms, desses med Freses och Dalins, desses med Kellgrens och Tegnérs, desses med Rydbergs och Snoilskys.
Och skulle han någonstädes mellan två länkar i denna långa kedja finna skillnaden så stor, att han säger: ”här börjar ett nytt språk”, då kunna vi hänvisa honom till granskning af några bland de många mellanlänkar, vi nyss förbigingo, och, beträffande den äldsta tiden, i någon mån äfven till den omständigheten, att sådana mellanlänkar funnits, men gått förlorade. På hvarje stadium anträffas visserligen olikheter i former, ordförråd och betydelser mot det närmast äldre eller närmast yngre stadiet, men dessa olikheter hafva dock aldrig varit större, än att t. ex. sonsonen lätt kunnat förstå sin farfader eller denne sin sonson.
Och i själfva språkets väsen, däri nämligen, att det är ett medel för meddelanden mellan de vid samma tid och i samma land lefvande människorna, däri ligger ju en tillräcklig hämsko för alltför hastig utveckling, ett oöfverstigligt hinder mot tvärt utbyte af ett språk mot ett annat.
Det möter således svårigheter att kalla ett forntida språk dödt, om det gradvis utvecklat sig till modernt; man brukar ju ej säga, att barnet är dödt, när af detsamma blifvit en man eller en gubbe.
Källa: Project Runeberg ·