Ett år i Sverige

MORA.

Vi nalkas nu till sjelfva hjertat af Dalarna, och den trakt som en gång i fordna dagar äfven var hjertat af Sverige — var den ort från hvilken, vid frihetshjeltens röst, lif och mod åter tändes och utströmmade öfver det land, som för den grymme Christierns slag låg tynande och blodigt. Vi hafva i Pl. 12 lemnat en teckning af Mora kyrka och dess omgifning — en nejd evigt minnesvärd i Sveriges häfder. Hit ankom Gustaf några dagar för Julhelgen år 1520, ständigt förföljd af Christierns utsända efterspanare. I Mora prestgård emottogs han med välvilja af Kyrkoherden Jacob Pehrson. Men denne vågade ej hos sig behålla honom. Han fördes till den närbelägna byn Utmeland, der han hos Bonden Tomt Mats Larsson gömdes i dess källare, och mat från Prestgården sändes honom. Men äfven här söktes han af sina förföljare. En dag, då Bondens hustru var sysselsatt med Julbrygden i den stuga der nedgången till källaren var, hörde hon Christierns folk komma. Hon skyndade då att vältra ett bryggkar öfver källarluckan — och lyckades således att göra äfven denna efterspaning fruktlös . Så låg Gustaf gömd, tills han en dag under julhögtiden framträdde, och efter slutad Gudstjenst tilltalade den på kyrkovallen församlade allmogen. Manligt ljöd hans stämma, och Nordanvinden förde hans kraftfulla ord öfver fältet . Han beskref för dem Rikets tillstånd: påminte dem hvad deras fader gjort under Engelbreckt och Sturarna, uppmante dem att förena sig med honom, till fäderneslandets räddning och slöt med dessa ord: “mina förfäders mod, mitt svärd och mitt blod — ty mer har icke Tyrannen lemnat mig — är fäderneslandets, och fäderneslandets sak är min.“

Han erhöll väl ej genast af allmogen det svar, han hade hoppats, dock förvärfvade han sig ännu många nya hemligen tillgifna vänner. Denna sinnesstämning visade sig snart: ty då kort derefter en Dansk fogde, utsänd att gripa Gustaf, kom till Mora, blef han af Rasmus Jute, en der bosatt man, öfverfallen och ihjälslagen,