Sida 23
Dalarna
— och då, under samma tid, Morakarlarna en dag från kyrkvallen sågo en tropp ryttare af 100 man, komma tågande på isen uppåt Siljan och nalkas stranden, sprungo de tillsamman och började med all kraft att klämta i kyrkklockorna, såsom det brukades, då någon stor fara hotade. Vädret låg uppåt socknarna, och från alla sidor nedströmmade skaror af beväpnade bönder från bergen. Prestgården, dit Danska hären tagit sin tillflykt, stormades; dörrarna uppslogos med stockar och Danskarna kunde blott rädda sina lif genom en högtidlig ed, att ej tillfoga Gustaf något ondt.
Vi hafva redan nämnt, huru denne, då han ej kunde förmå allmogen till något enhälligt beslut, begaf sig bort på vägen åt Norrige — huru han återkallades, och af de utsände skidlöparne upphans i Lima socken nära gränsen. Det var till Mora Prestgård han då återvände. Det var der han fann allmogen samlad sig till mötes. På fältet derinvid mottog han som Rikets Höfvidsman deras ed om trohet och lydnad, och der utdelade han de första pilar, bågar och spikklubbor åt de trehundrade tappre, som anförda af honom nu skulle uttåga till fäderneslandets räddning. Mot Christiern, beherrskaren af trenne riken, mot en Konung, befryndad med Europas mäktigaste furstehus, mot ett välde, understödt af talrika och öfvade härar, af flottor, fästen och borgar,— utvandrade från Mora slätter denna ringa, oöfvade, illa beväpnade bondehop — för att åt verldshistorien gifva ännu ett stort och lysande vittnesbörd, hvad ett folk förmår, som, lifvadt af kärlek till frihet och sjelfständighet, reser sig att hämnas förtryck och våld och att återgifva åt en förtrampad mensklighet dess kränkta rättigheter.
Med bestämd visshet känner man ej det ställe på Mora kyrkvall, der Gustaf tilltalade Allmogen. Sannolikast har det skett från en, nu till hälften nedsjunken jordhög, kallad Klockgropen; men ingen minnesvård betecknar ännu denna
Källa: Project Runeberg ·