Ett år i Sverige

märkvärdiga plats. Nära derinvid och närmare stranden är det ställe, der Gustaf III 1788 höll sitt tal till Dalkarlarna. Det utmärkes af en torflagd uphöjning, omgifven af ett staket och planterade träd. Vid Mora kyrka mottog äfven Konung Carl XIV Johan en deputation af Öster-Dalarnas allmoge. Så många minnen förena sig att gifva denna nejd ett värde, stort och dyrbart för hvarje Svenskt hjerta.

Men ej blott i sina minnen, äfven i sin natur är denna trakt märkvärdig. Den hör till en af de skönaste inom Sverge. Det öppna odlade fältet kring kyrkan och dess omgifvande Prestgårdar och många byggnader omslutes i norr af den väldiga Dal-elfven, i söder af Siljan . Denna vackra sjö, med sina ljusa stränder och klara, lätta bölja, öppnar här de mest leende utsigter öfver byar, åkerfält och lunder. På afstånd synes Sollerön, hvars kyrka nära vid stranden tyckes liksom höja sig ur vågorna. De aflägsna blåa bergen begränsa sluteligen, likt en hög molnkrans, denna tafla, hvars total-uttryck är ett mildt, stilla majestät.

På den teckning af kyrkans läge, som Pl. 12 lemnar, är det Dalelfven, som till höger framskymtar vid de högstammiga björkarna; tätt framom kyrkan synes prestgården; vattnet till venster är Siljan, och på den der utskjutande lummiga udden är kyrkvallen med dess klockgrop belägen.

Några bilder af den allmoge som nu bebor dessa byggder hafva vi lemnat i Pl. 10 och 11. I det under sin vandring samtalande par, som den sednare framställer, hafva vi sökt återgifva uttrycket af det raska, kraftfulla och sjelfständiga väsende som utmärker detta folk. Morakarln är i allmänhet starkt byggd, har hög, hvälfd panna, fri och öppen blick. I sin drägt skiljer han sig genom sin hvita hängande rock, och utslagna, ej rundt afklippta hår. Strumporna som nyttjas hvita, hafva merendels en lapp af annan färg stickad vid hälen. Qvinnornas tröja är äfven hvit och sluter ej åt lifvet, som i Leksand; de nyttja röda strumpor, men som kring foten äro hvita. De ogifta (kullorna) utmärkas, utom af sin timb (se ofvanföre), äfven af sin stärkta och fina ringkrage, hvilken likväl blott för kyrkogången och vid högtidliga tillfällen begagnas. Jemf. Pl. 10.