Ett år i Sverige

I seder och lefnadssätt bibehåller detta folk ännu mycken renhet och enkelhet; och den karakteristik vi redan lemnat öfver Dalallmogens berömvärda egenskaper i allmänhet, torde här och i de omgifvande Elfdalns och Orsa socknar finna de minsta undantag. Väl hafva utvandringarna, hvilka, för landets öfverbefolkning och det bristande utrymmet till odling, ske mycket talrika (från Mora utvandra årligen öfver 2000), någon gång på de återkommande visat ett menligt inflytande, dock är det en tröst att finna den fordna dygden och redligheten från de flesta af deras boningar ej ännu försvunnen. Ehuru umgänget mellan könen är i hög grad otvunget, har dock sällan sedligheten lidit deraf. De så kallade hedersnätterna äro äfven här gängse; likväl är det nästan alldeles oerhördt att finna inom något Dalkarlshus en okysk lefnad, och oägta barn födas ytterst sällan. I Mora, Leksand och några andra socknar är brukligt att kullorna under vintern, vissa aftnar i veckan (vanligen Tisdagar och Fredagar), samla kring sig drängarna i byn utan att föräldrarna äro tillstädes. Dessa — soiréer anställas merendels i fähuset (på Dalska fjåset), der man på en stubbe, beslagen med jernplåt, har stickbloss brinnande till lysning. Kullorna virka då band, muddar m. m. åt sina tillbedjare, som deremot förlusta dem med muntert glam. Sammankomsten räcker vanligen långt in på natten. Mora socken, som år 1821 räknade 7072 personer, bär tydliga spår att vara den äldst bebodda trakt af de egentliga Dalarna; invandringarne tyckas hafva skett österifrån. Nybyggare från Mora hafva sedan befolkat de omkringliggande Vänjans och Elfdalns socknar. Deremot äro innevånarne i Särna, äfvensom i VesterDalarnas öfre socknar, sannolikt af samma stam som Norrmännen. I de ofantliga skogar, som på norra och östra sidan omgifva Moras odlade trakter, hafva bönderna sina fäbodar. Till dessa (nära motsvarande Schweitzarnes Sennenhütten) utvandra de med sin boskap på nomadiskt vis vid början af sommaren, hvilken utvandring de kalla att bufyera. Merendels äro kring sådana ensliga skogs-ställen små åkertegar och ängsfläckar uptagna; hvilka med mycket besvär och tidspillan skötas och underhållas. Boskapens vård är anförtrodd åt unga flickor, som, under det de vandra omkring i den öde bergsbygden, ofta upstämma på sina vallhorn eller långlurar, de enkla, hjertliga