Sida 26
Dalarna
melodier, som ännu i aflägsna bygder finnas bevarade från Nordens urgamla folksharpa. Vi meddela här nedan tvenne sådana i Mora antecknade de höra till de i denna landsort allmännast sjungna, och enligt det omdöme som en stor kännare af fornsången, Kapellmästaren Häffner i Upsala, lemnat, leder den förra af dem sitt ursprung ända från 12 seklet.
Runor äro här ännu kända och nyttjade. De bomärken, som bönderna rista på sina åkerredskap och husgeråd, äro merendels runbokstäfver, och Runstafven nyttjas såsom en stående allmanach.
Vi ha redan nämnt om det egna språk, som allmogen i denna nejd talar. Då det tydligen bevarar så många märkvärdiga lemningar af den för Skandinaviens folkstammar fordom gemensamma Norräna tungan, förtjente det i hög grad att närmare, än hvad hittills skett, af någon fornforskare granskas och undersökas . Vi meddele våra läsare till prof på denna dialekt några rader af en sång, författad i sednare tider och innehållande en skämtsam uppmaning till Dalqvinnorna att träda i vapen.
”Kullor og källingar jot! latid huara nali og rukkin, Läggid brott skimpuna trax min timpen og halskläd och magde Tagid sä å i jen blàruck og brok og röri a härder Hatten og huotta och bögen min mat og svärdi vid seidu; Fyis sä ad i kniktradi framb min modugum bröstum; Jåpis ad, standid à fot og böglid og dängid og skjotid,
Källa: Project Runeberg ·