Ett år i Sverige

äldre tider blifvit blandadt med Finska kolonister, af hvilka ännu några få slägter finnas qvar i de öfre trakterna af Moras vidsträckta skogsbygder . Så nyttjade Elfdalsbon fordom allmänt de Finska så kallade kullmössorna, en hufvudbonad som i allmänhet utmärker jägarn och skogsbon, då hatten med skärm mot solen tyckes tillhöra åkerbrukaren; de vanliga skoplaggen äro ännu kängor, som hafva låga tunna sulor, och hoprynkas kring benet (Se Pl. 13). För öfrigt är i drägten ingenting märkeligt. Jagt, fiske, boskapsskötsel, slöjdarbeten, upptagande och förädling af myrjern äro socknens äldsta näringsgrenar. Den sista har numera upphört. Åkerbruket, i början en bisak, har väl i sednare tider mycket utvidgats; men en svårbrukad odlingsmark, förstörande frostnätter och jordegornes för långt drifna sönderstyckning lägga stora hinder deremot. Folket är fattigt: utan barkbröd kan det ej framlefva något år. Den resande som besöker dessa ställen och ser vid vägen långa rader af unga tallar stå afbarkade, hör på sin fråga, hvarföre de blifvit det, visserligen ej utan rysning sin skjutsbondes svar: ”till bröd åt oss och våra barn.“

Ett räddningsmedel från hungersnöd har dock detta folk i det här anlagda Porfyrverket. Då det af Europa beundras i de arbeten som derifrån utgå, välsignas det af den fattige Elfdalsbon, som, vid en förhärjad gröda, ser bergens stenar på detta sätt likasom förvandlas för honom till bröd. Det är genom dess Höge Egares, Hans Majestät Konungen, enskilda stora uppoffringar, som detta verk ännu kunnat fortfara, och Sverge skryta af att producera arbeten, sådana som intet annat land i Europa äger att framvisa .

Porfyren började att bearbetas först år 1788, och verket drefs då af ett bolag stäldt på aktier. Den förste, som fästade uppmärksamhet på porfyrn och lemnade derom underrättelse, var Prosten E. Näsman, kyrkoherde i Elfdaln mellan 1715 och 1744. Tilas i sin Stenrikes historia och Cronstedt i sin Mineralogi äro de första författare som nämna denna stenart . Sjelfva verket är anlagdt ³/₈ mil norr om Elfdalns kyrka, ¹/₄ mil öster om landsvägen, och nästan i midten af porfyrbrotten