Ett år i Sverige

Af Asalärans himmelska Gudomligheter gömma väl ännu folkets traditioner några namn, men de fästa dock ej vid dem någon rätt lefvande föreställning. Thor, nordens äldste Gud , åker ännu i åskan — thordönet — öfver himlen. Af Westergötlands allmoge kallas han Go-far (God far eller Goas far) och i Wermland heter sydvest eller den trakt på himmelen, hvarifrån åskan oftast om sommaren höres, Thorshålan. Freijas spinnrock glimmar i constellation Orion på den nattliga himmelen och Odins jagt kallas i Skåne vissa för allmogen obekanta ljud i luften, som stundom höras i November och December månader, väckta sannolikt af flyttfoglar. Äfven Balders namn är bevaradt i en blomma (Anthemis cotula), som Skånska allmogen kallar Balderbrå — Balders ögonbryn. Dessa och många andra benämningar bevisa väl på ett märkligt sätt Asa lärans fordna allmänlighet i Norden, dock är det ej inom dennna krets, som numera den egentliga folktron har sin verld. För Kristendomens ljus hafva himmelens alla mythbilder bleknat och försvunnit: det är inom och vid jorden — genom så kallade lägre naturgudomligheter — som en andeverld, till största delen okänd för Edda-läran och sannolikt äldre än den, fortlefver i folkets vidskepliga föreställningar. Vi skola här i korthet framställa dess hufvudbilder. De ordnas för detta ändamål bäst efter de särskildta rum de intaga i trenne flockar: såsom bergandar, jordandar eller vattenandar.

Bergen äro, enligt nordiska folkmythen, de skönaste slott. Bergkonungen med sin drottning thronar der i tyst högtidlighet. Någon gång hör den enslige vandraren skratt derur; och mången natt synnerligen Julnatten, slår konungen opp hvalfdörrarna till sina salar, upplysta af oräkneliga ljus och hvilande på höga guldpelare,