Ett år i Sverige

betydelsefulla träd som ej få röras), sina processioner och bära då blåa ljus i händerna. Kan ett sådant ljus finnas, är det nyttigt till mycket. Då träd nedhuggas, blifva de husvilla: man hör dem klaga i sprakande ved. Inom denna klass af traditioner hör äfven Skogsfrun, som ensam utan make irrar i lunden och med sin skönhet förför mången yngling, samt Skogsrå, genom hvars gäckeri vandraren går vilse och jägaren förlorar sitt villebråd.

Äfven vattnet har enligt folktron sina Gudomligheter. Necken är den sjungande flodens (musikens) Gud. Ynglingar lära af honom att spela, då de likväl med någon gåfva måste betala hans undervisning. Bland djur som åt honom offras, begagnas i synnerhet svarta kattor. Hänförd af hans harpas toner har mången yngling eller flicka störtat i hans famn och försvunnit; men han hör äfven gerna musik och stiger då lyssnande opp ur sin bölja. En folksaga berättar att, då Necken en gång spelat till sig en skön flicka, hennes sörjande älskare satt sig vid stranden och spelat med så lycklig ingifvelse, att den bortröfvade blef honom till belöning återlämnad. Strömkarlen är en annan flodgud. Han spelar blott vid strömfall och en art hög kraftfull sång kallas efter honom Strömkarlaslag. I hafvet, hvars botten bär präktiga palats och sköna ängar der hvita får beta och träd växa — men alla med grenar böjda nedåt — bo Hafsmannen och Hafsfrun. Den förre rycker ännu någon gång från stranden en tärna i sin famn och den sednare ses af mången sjöman, der hon sitter på holmarna och bleker sitt linne eller gungande på vågen kammar ut sitt långa, sköna hår.

Hela denna ande verld med sina skiftande poetiska gestalter betecknar menniskans samband med naturen och naturens välde öfver henne. En myth uttrycker dock menniskans företräde framför alla dessa väsenden. De vänta ännu förlossning, säger allmogen; de äro ej återlöste och deröfver yttra de ofta klagan och sorg. När någon en gång påminte Necken, att han med all sin konstförmåga dock icke kunde blifva Guds barn, ej få se himmelens härlighet i ett lif efter detta, dykade han klagande och qvidande ner i den stumma vågen. I allmänhet röjer sig det inflytande som catolicismen haft på den urgamla folktron i den mörkare färg som den gifvit dess naturväsenden. De blefvo Troll, onda, fiendtliga mot menniskan och borde med besvärjelser förjagas. Man kan derigenom urskilja en sednare tids vidskepelse, som sökte uttränga de gamla föreställningarna. Thor nedstöttes. Odins häst skenade för en kyrkklockas ljud. En kafle med några munkbokstäfver kom honom