Sida 41
Lappland
och finna sin enda föda, renmossan. Många upphöra derföre med sin nomadiska lefnad eller åtminstone inskränka den. Men ett förändradt lefnadssätt bidrager i allmänhet ej att bereda dem välstånd. Ovana vid tyngre och ihärdigare arbete blifva de fattiga och sluta som tiggare. Välmåga träffas derföre nästan endast bland fjellapparna; desse anse ock med ett slags förakt fiskarlappen och strandlappen. Vi få tillfälle att i förklaringen öfver plancherna anföra några utmärkande egenheter hos denna folkstam och de trakter den bebor.
FJELLEN.
Pl. 20.
Teckningen visar en fjelldal med mulen regnig himmel, hvars låga skyar, klufna i smala, täta pelare nedstiga ända till marken och med sin tjocka stående dimma förmörka föremålen. Detta fenomen inträffar merendels alltid under en lugn regnig dag, och då derigenom fjellvandrarens utsigt så stänges, att han knappt ser hundrade steg omkring sig, försvåras icke blott hans vandring utan göres ofta ganska farlig . Med ordet fjell förstår man vanligen de berg, som stiga till en höjd der träd ej mer kunna växa. Teckningen har också på förgrunden endast några låga björkbuskar, det enda trädslag, som, här hopkrumpet till dverggestalt, förmår att tränga sig fram. Ur den beskrifning öfver våra lappska fjelltrakter, som en stor svensk författare lemnat, vilja vi anföra några drag.
”Då man öfverstigit gränsen för tallen och granen (vid pass 2800 fot nedom gränsen för den eviga snön), utgör björken” — säger han — ”ensamt den låga skogen. Med en kort, vresig stam samt stela knotiga grenar tyckes den sätta sig till motvärn mot den häftiga fjellblåsten. Dess ljusgröna lifliga färg fägnar väl ännu ögat, men är tillika ett bevis på vextlighetens vanmakt. Snart blir denna skog så låg, att man uppstigen på en tufva kan öfverse den hel och hållen.” Den glesnar allt mer och mer och lemnar rum för solvärmen att framlocka fjellväxter: fälten betäckas af renmossa. Snart upphör björken och fisk finnes ej mer i något
Källa: Project Runeberg ·