Ett år i Sverige

vatten. Backarna betäckas af mer bruna än gröna växter. Högre än 800 fot nedom snögränsen, der renmossa börjar saknas, sätter ej Lappen sina tält: ”Nu vidtar den eviga snön, betäckande först marken i fläckar, mellan hvilka ur den bruna svampaktiga jorden glesa fjellörter ännu uppsticka; och ända till 200 fot ofvan snögränsen kunna några lafvar bibehålla sitt arma lif. Men nu upphör också all vextlighet. Snösparfven är den enda lefvande varelse, som kommer så högt — näst den vettgiriga menniskan.” Fjellspetsarna, hvilka likna, enligt en resandes uttryck, ofantliga vågor af ett upproriskt haf, som hastigt stelnat, glänsa vid klar himmel med ett bländande sken, och synas, genom denna så kallade isblink, ofta närmare än de verkeligen äro och tyckes likasom vika undan för vandraren som vill nalkas dem. Då en nedgående sol på dem kastar sina gyllene strålar, glänsa de som eldstoder öfver de djupa, skumma dalarna. Vid södra gränsen af Luleå Lappmark mot Norge reser sig Sulitelma, det högsta berg inom Sverige, 5,541 Pariser fot öfver hafvet. Namnet betyder Högtidsberg. — Fordom anställde Lapparna der offer att blidka fjellets guddom. Det är namnkunnigt för sin förfärligt djupa och vida ismassa eller glacier. ”Till en half mils längd och flera hundrade fots höjd ser man den utsträcka sig såsom en öfverhängande och fjellets sidor betäckande isvägg, här och der med ofantliga hvalf och remnor så djupa, att Lappar stundom med hela deras renskara i dera för alltid försvunnit.” Det skådespel, sora det ofantliga, ständigt nedåt skridande isfältet ger, är i hög grad förvånande. — Sådan är den Lappska jorden; ej mindre rik på stora och sublima scener är Lapplands himmel. Till dessa höra dess midnattssol, dess ljusa, varma, endast genom en djupare tystnad från dagen skiljda, sommarnätter; de praktfulla norrskenen, som flammande än i tusen färgor, än i hvitt eller i guld lyfta sin gnistrande strålbåge öfver snöfälten, likt en helgongloria kring ett blekt Madonne-anlete. Månan är i Lappland dagens drottning liksom nattens. — En af de vackraste tidstunder under dess vinter äro de ögonblick, då efter en månljus natt den uppträdande dagen förvandlar hela himmelen till en morgonrodnad, ur hvilken som ur ett purpurflor månan och de bleknande stjernorna framglimma, tills de åter af natten omgifvas.