Ett år i Sverige

systerson och Konung Christierns Befallningsman öfver Bergslagen och Dalarna: huru Konungen vid sin kröning hade, på ErkeBiskop Trolles anklagelse, låtit på Stockholms torg halshugga öfver nittio män, andliga och verldsliga, till största delen af Rikets förnämsta slägter: huru han öfverallt efterspanade Sturens anhöriga och vänner, som undsluppit hans hämnd, och hade äfven upp i Dalarna afsändt bud, synnerligen med befallning att uppsöka och fängsla den unge Gustaf Eriksson, hvilken troddes dit hafva tagit sin tillflykt, sedan han försvunnit från sin fäderne-gård Räfsnäs i Södermanland; ett högt pris vore utlofvadt för den, som kunde bringa honom lefvande eller död i Christierns våld.

Han hade nyss slutat sin berättelse, hvilken hans hustru med knäppta händer och klappande hjerta afhörde, då dörren öppnades och en ung man, omkring 30 år gammal, med raska steg inträdde. Han bar en yxa på axeln och var klädd, som dalkarlar då brukade, hvilka gingo omkring på bygden att söka arbete, med rund hatt, kort jacka och håret tvärt afklippt omkring halsen. Hans stolta blick och ädelheten i hans väsende väckte Arendts uppmärksamhet, hvilken äfven tyckte sig igenkänna främlingens anlets-drag. Denne nedsatte sin yxa vid dörren, steg fram till Arendt och begärde ett enskildt samtal. De åtföljdes i ett sidorum och här yppade den främmande att han vore den af Christiern förföljde Gustaf Wasa: han påminte Arendt deras vistande tillsammans vid Upsala Akademi och de strider de delat under Sten Sture den yngres fana; han fordrade nu med vänskapens och gästfrihetens rätt beskydd, och uppmanade honom att medverka till Fäderneslandets räddning. Gustaf berättade: att sedan hans far och svåger fallit för bödels-yxan han sjelf nödgats, oaktadt Christierns lejdebref och den säkerhet som Christina Gyllenstjerna vid öfverlemnandet af Stockholm för honom utverkat, dölja sig i den förklädnad han nu bar. Arendt tycktes afhöra honom med deltagande; han utforskade hans afsigter, ingick i hans förslag och lofvade honom allt bistånd, som han möjligen kunde åstadkomma. Han förde Gustaf öfver gården till loftsbyggningen, der han, sedan de gått uppför en hög vindeltrappa, anviste honom vid ändan af en lång gång ett rum (Fatburen), der han bad honom med trygghet hvila sig; han ville sade han, emellertid inhämta grannarnes tanka.

Arendt hvälfde dock inom sig helt andra planer än Gustafs räddning; det pris som var satt på dennes hufvud, och det anseende han, genom Gustafs fängslande, hos Konungen hoppades vinna, retade på en gång hans girighet och hans