Ett år i Sverige

ärelystnad. Han for genast till sin granne Måns Nilsson (Svinhufvud), upptäckte, hvilket dyrbart rof lyckan gifvit i hans händer och hvad bruk han tänkte deraf göra; men denne redlige man afskydde ett våld mot den i norden så heligt hållna gästfriheten, och afrådde honom från sitt företag. Arendt missnöjd lemnade honom och for, utan att stanna, tvert genom sin gård, söder ut till Sätra, der han af Brun Bengtson hoppades att finna mera beredvillighet, hvilken icke heller uteblef. Denne gjorde sig straxt färdig att med beväpnade män skynda till Ornäs och gripa Gustaf. Men den säkerhet, i hvilken de trodde sig hafva sin flykting, och glädjen öfver den vinst de skulle skörda af dess lätta tillfångatagande, gjorde, att de tillbragte den sena aftonen och en del af natten mellan fyllda bägare och uppbröto först morgonen derpå. Gustaf hvilade emellertid sorglös: men hans och Sverges skyddsengel vakade. Arendts hustru, ehuru tillhörande en slägt, i allmänhet tillgifven Christiern och Danmark, hade fattat medlidande för den förföljde Svenske Ädlingen. Hon hade sett sin man, då han for genom gården, med brådskande ifver taga vägen till Sätra, och väl bekant med hans karakter, anade hon hans afsigt. Hon befalte derföre genast en dräng, på hvilkens trohet hon kunde lita, att under natten sätta häst och släde i ordning och tidigt om morgonen hålla dem vid yttre sidan af det hus der Gustaf hvilade. Långt innan dagen ljusnade väckte hon denne, berättade i hvilken fara han sväfvade, det medel till räddning hon beredt och rådde honom att fly norrut till Svärdsjö, till Presten Jon, hvilken hon kände som en redlig man. Rörd och tacksam mottog Gustaf hennes förslag. Ännu återstod dock en svårighet, huru han skulle komma ner från öfre våningen, ty åt gårdssidan, der trappan var, vågade hon ej föra honom, af fruktan att någon bland tjenstfolket skulle blifva dem varse. Med tillhjelp af en flera alnar lång handduk, sådan som då brukades och ännu ses någon gång i aflägsna bondgårdar, hissade sig Gustaf lyckligt ner till sin släde. Knappt var han i säkerhet, förrän Arendt Pehrsson och den kungliga fogden med 20 beväpnade män stormade in på gården, då de med harm och raseri funno sitt rof borta. Barbro förebar, att Gustaf redan aftonen förut saknats, utan att någon visste hvart han tagit vägen. En tradition berättar att Arendt sedermera aldrig kunnat tåla sin hustru, och aldrig velat lefva med henne.

Den byggning, ur hvilken Gustaf på detta sätt räddades, är till våra dagar med omsorg bibehållen. Dess inre sida åt gården visar Pl. 4. Den är uppförd