Sida 163
Förord ...
ännu en lång tid därefter, och när maorihöfdingarna erhöllo de första gevären af de hvite, brukade de roa sig med att prof skjuta dem på sina slafvar.
Numera hafva likväl maorerna till större delen tillägnat sig åtminstone en viss grad af civilisation. De bära vanligen europeiska kläder, spjutet är ersatt af bakladdnings-geväret, och stenyxan kan man endast finna i skräphögarna vid någon öfvergifven by. Men på samma gång de emot-taga civilisationen, på samma gång underkasta de sig också den lott, som tyckes vara de färgade folkens slutliga öde, ett sakta, men säkert undanträngande af den hvite mannen. Af de två till tre hundra tusen infödingar, som funnos, när kapten Cook landade, återstå nu endast omkring 40 tusen, då däremot de hvites antal uppgår till öfver 600 tusen.
Maorernas land har blifvit upptaget af idoge arbetare från Europas länder; de förr med trädlika ormbunkar och smäckra palmer bevuxna dalarna hafva förvandlats till bördiga sädesfält, och de brunhyade infödingarna hafva måst lämna det ena stycket efter det andra af det land, som ju rätteligen tillhör dem. Med förtviflan sågo de sitt område blifva mindre och mindre, och ännu en gång satte de sig till motvärn mot inkräktarna. De voro nu beredda att till sista man kämpa för sina kära kullar, och i rådsförsamlingen höllo höfdingarna ljungande tal om att störta den hvite mannen i hafvet. Detta blef dock deras sista strid för frihet och land. Deras makt blef för alltid bruten, och såsom en sista tillflyktsort tillerkändes dem ett stycke land på Nordön, kalladt Kingcountry (Konungariket), dit ingen europé utan deras tillåtelse får intränga. Där härskar Taw*
En maori från Nya Zeeland.
Källa: Project Runeberg ·
