Tillbaka Read Runeberg

Geografiska skildringar för skolan och hemmet. Del 2. Asien och Australien

Originalsida 164
Originalsida 164
Originalsida 164
Originalsida 165
164–165

Sida 164

Förord ...

hiao, konung sedan år 1858, i lugn resignation, och där bibehållas ännu i dag många af infödingarnas egendomliga sedvanor. I Konungariket och de ofruktbara bergstrakterna „ längst norr ut, de som icke frestat nybyggaren, får man ännu se maorerna, sådana de voro för sekel tillbaka. Där bygga de sina kojor af ormbunkar och palmer, och bädden består af mattor, flätade af den vildt växande Nya Zeelands-hampan.

Framför sina kojor ligga de lättjefullt utsträckta, till dess magens kraf drifver dem ut att söka efter föda. Ett par fiskar, en korg musslor och några taro-rötter äro snart funna, och det är allt, de behöfva. Anrättandet af födan försiggår på ett egendomligt, ganska sinnrikt sätt, som för-öfrigt lär användas på många öar i södra delen af Stora Oceanen.

Man gräfver en omkring V2 111 djup grop i marken, och i denna göres upp eld. På glöden läggas några medelstora stenar, och när dessa blifvit starkt upphettade, täcker man dem med ett lager af stora blad eller ormbunkar, som förut blifvit väl genomdränkta med vatten. Nu är »grytan» färdig, och öfver ormbunkarna utbredes i lager, med mellanliggande fuktade blad, fisk, taro, musslor eller för öfrigt hvad man har att tillgå. Öfver allt detta lägges ännu ett tjockt lager af ormbunkar och gräs, som öfvergjutas med vatten för att något dämpa den från stenarna utstrålande värmen. Slutligen täcker man det hela med jord ocb sand, så att den vattenånga, som uppstår, icke må bana sig väg ut. På ett par timmar är anrättningen färdig och, hvad man knappast skulle kunna tro, särdeles välsmakande. Fisk, kokad på detta sätt, blir till och med bättre, än om det skett i ett vanligt kokkärl.

Då maorerna använda kläder, som de själfva förfärdigat, utgöras dessa hufvudsakligen af en stor, vid kappa, som kastas öfver axlarna och går ett litet stycke nedanför knäet. Dessa kappor äro af flera slag. En del äro ytterst fina och konstnärligt arbetade, andra däremot grofva, hop-väfda af gräs och hampa.

Smycken tyckas Nya Zeelands infödingar icke sätta stort värde på. Ett slags örhängen, förfärdigade af grönsten (nefrit), är kanske det vanligaste i den vägen. Haj-

Källa: Project Runeberg ·