Sida 44
Förord ...
arbetet att spinna och väfva, hjälpa mannen att samla rör till bränsle och byggnadsmateriel och vid hans frånvaro se efter näten.
Kvinnornas utseende är ingalunda tilldragande; i synnerhet äro de gamla af skräckande. En af dem, som jag såg midt på Lob-nor, mager, skrynklig, höljd i lumpor, med tofvigt hår och darrande af köld och väta, tycktes mig vara den mest beklagansvärda bild af ett mänskligt väsen.
De döda begrafvas i två af sina egna båtar; en af dem bildar kistan, den andra locket. På korta stöttor ställes denna likkista i en liten fördjupning i jorden. Vid den dödes sida lägges hälften af hans nät; den andra hälften tillfaller släktingarna. Öfver grafven uppkastas en jordkulle.
I själfva verket äro båtarna och näten kara-kurtschi-nernas värdefullaste egendom; de äro för dem ett oundgängligt existensvillkor. Båtarna eller snarare kanoterna, som förfärdigas af urhålkade trädstammar, äro vanligtvis 5 m långa och V2 m breda, ibland ännu smalare. Äfven vid den starkaste vind står kara-kurtschinen i den bräckliga farkosten, som dansar lik en mås på vågorna. I lugnt väder och i synnerhet när det bär utför floden kan den lilla båten täfia med fiskarna i snabbhet. Kvinnorna sköta båtarna med samma vana och skicklighet som männen; äfven för dem är vattnet ett välkändt element.
Vintern är icke lång, men dock här den svåraste årstiden. Rörhyddan lämnar icke skydd mot den nattliga kölden, som ofta sjunker till — 20 0 C. Om dagen är det visserligen tämligen varmt i solskenet, men då uppträder en annan fiende, nämligen hungern. Då fiskfångsten om sommaren icke slagit lyckligt ut, händer det, att kara-kurtschinen under vintern får dö en kvalfull hungersdöd. Sommaren är icke mycket bättre ; myriader af myggor och flugor förbittra de olyckligas tillvaro, och det har förvånat mig, att de små, nakna barnen kunnat fördraga de plågor, för hvilka de då äro utsatta; äfven den fullvuxna är både dag och natt omgifven af ett moln af stickande insekter.
Så beskaffad är den Lob-norska vildens hårda tillvaro; den öfriga världen finns ej till för honom och känner honom icke. Då jag en gång satt i en fuktig rörkoja bland invånarna i en kara-kurtschinsk by, trängde sig ovillkorligen
Källa: Project Runeberg ·
