Sida 109
III. Sardanapal
traktad som gudomlighet, ty därmed slog du mitt begabbande ord om framtiden. Och du gjorde rätt. Min fullkomlighetslust har omgifvit mig med det mest utvalda, som kan uppletas i lifvet. Se endast närmare på kuddarnas tyg. Det är en väfnad, där hvar fingerlängd är ett konstverk. Och hvad säger du om alabasterurnan i hörnet? Den lär fordom- tima haft sin plats i Ilion. Men den skall förr eller senare brista i skärfvor, och hvar skärfva skall gömma sig i jorden. Mattan, min kjortel, till och med de tegelplattor och väggstenar, hvilkas skrift redogör för mina handlingar och förlustelser — allt skall i jorden. En dag skola resenärerna måhända icke finna mer af min stad än några jordkullar, kring hvilka herdens vasspipa samlar de betande hjordarna. Kanske skall resenären säga: Sardanapal har aldrig funnits, han är en utsirad saga. — Jag har åtrå att veta mig och allt mitt odödliggjordt. Jag vill att barnen skola tvingas att lära mitt namn, att de som förmå sammanlänka ord i takt, skola peka på mig och säga: Sardanapal var den första aningen om skön- hetsriket, var ljuset, som i försvunna tider visade vägen framåt. — Men hvem kan på förhand räkna ut, hvad som blir odödligt? Slumpen har odödlig- gjort det mest obetydliga, medan stora krigståg, 109
Källa: Project Runeberg ·