Sida 132
V. Ahirab, S lagregnet släckte fyrfaten och de drypande tyglyktorna. Tjänarne och alla de gipssmin- kade kvinnorna försvunno med brådskande steg i dörrar och gångar, och de många stojande vatten- rännornas gapande djurhufvud sjöngo i mörkret de otroligaste hymner och besvärjelser. Hans Alienus hade ensam stannat under en lummig buskväxts breda buktande blad. Upphets- ningen, vreden, svartsjukan, hvilken kom hans hjärta att bulta, fyllde honom med en yr handlings- lust, som i följd af sina orsaker skulle kallas för- tviflan, men som i intet skilde sig från den mest uppsvällande glädje. Han gick besinningslöst fram ur sitt gömsle och inträdde i den dörr, genom hvilken han sett Ahirab försvinna. 128 4
