Sida 140
V. Ahirab
frånstjäla mig. Jag skall veta att återtaga den, ty i det förhäxande skönhetskrig, som vi utkämpa, lyster det mig att bli segrare. Skulle du väl kalla mig det högsta mänskliga, om jag ej äfven gudomlig- gjorde allt det mänskligt onda och låga, liksom mina väfvare gjort något skönt af de grinande drakarna på denna trasade matta? Hans Alienus lyfte Ahirabs arm, som vid rö- relsen blänkte af den ingnidna salvan, samt drog knifven ur repbältet och höll den öfver hennes vänstra armhåla. — Jag unnar henne icke åt dig, — sade han. Då lutade sig Sardanapal framåt. Han lade sin hand på hans och tryckte den så hårdt, att knifven långsamt stacks in i bröstet ända till skaftet. Ahirab kastade sig ångestfullt än på ryggen och än åter på sidan samt stammade några ore- diga ord om, att hon förbannade honom, Sarda- napal, såsom oräkneliga kvinnor förbannat honom allt från det han blef yngling. Sedan uppgaf hon andan. Det blef stilla i hvalfvet, men från en af går- darna hördes ännu hammarslag och gnisslet af släpade stockar. Med upplyfta armar likt en präst vid offring gick Sardanapal tillbaka uppför trappan, 4*-- -4 4*--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- ^ 140
Källa: Project Runeberg ·