Hans Alienus: II. Hades

fram. De känna dig. Det göra också vi. Lämna oss i fred på våra öar och berg. — Jag är er vän, — svarade Hans Alienus. — Ni äga allt det, som jag sökt. Ni förspilla ej timmarna på drömmar om framtiden utan vårda er kropp och lefva lyckliga, medan ni lefva. Det framtidssläkte, till hvilket ni vilja blifva föräldrar, ställa ni för ögonen i era statyer. — Visserligen är du inställsam, — gycklade en af de äldre, — men vi veta, att du medför en smittosam sjukdom, ehuru den icke har sitt säte i kroppen utan i själen. Du kommer från någon osund trakt. Vänd skeppet. Det är ditt öde, Hans Alienus, att där du helst vill dröja, där skall du aldrig sätta din fot. Några af herdarne sprungo i vattnet och stötte ut skeppet. Andra kastade stenar och hvassa musslor, som skuro hål och långa rispor i seglet, bakom hvilket sångerskorna sökte skydd. Tuklat-Nirgal sof på ryggen under bänkarna, och först när stenarna och musslorna föllo på hans bröst öppnade han ögonen. Hans Alienus täckte ansiktet med sin skjortas vida ärm och, omfattande zevshufvudet, lutade han sig mot framstammen.