Sida 60
II. Hans Alienus äktar fyra hustrur samt anför Babylons härskara
* Då bröt Hans Alienus pilgrimsstafven mot sitt knä, tryckte händerna mot sina tinningar och ut- ropade med hög röst: — Hon var den af er alla, som jag sist ville förlora ! Följd af sina ängsligt hviskande hustrur in- trädde Hans Alienus stum genom stadsporten, hvars järnbeslagna dörrar stodo vidöppna och på hvars hvalfbåge en vers i kilskrift berättade, att en drott- ning där blifvit grafsatt ofvan de vandrades hufvud. Nu trampade hans fot de ändlösa, räta gatorna i skuggornas stad, där samtalande skaror böljade mellan trädgårdarna och mellan de låga tegelhusen, som saknade fönsteröppningar. I hvita skjortor och med hvita mantlar skredo männen värdigt med sina stafvar, hvilkas knappar stundom voro af guld och föreställde fåglar, frukter eller blom- ster. Liksom hvarje människa har en stämma, olik andras, har hvarje stad sin röst, sitt säregna | målföre, och denna stad dåsade beständigt i ett knackande och klingande buller afvandrande stafvar. — Ni vanmäktiga, — tänkte han, där han mörk banade sig väg genom trängseln. — Sorg och vrede samla ni i mitt hjärta och veta icke, att min vilja för en kort tid ropat er ur länge sedan förgätna grafvar. Som man blåser ut en
Källa: Project Runeberg ·