Sida 73
II. Hans Alienus äktar fyra hustrur samt anför Babylons härskara
torkade, i marken nedstuckna risknippen, och ur välbommade gömmor framletades de skrinlagda skönhetsföremål, om hvilka staden brottats från släktled till släktled och hvilka voro de guldglitt- rande sömmarna i dessa församlade människoska- rors tillvaro. I belysningen från den midnattssol, som tändts genom ett underverk, låg nu den vida platsen framför Bels tempel begrafven under rust- ningar, musikinstrument, blanka kannor, mattor och grönt. Det var som hade i eldskenet af värl- dens sista natt människorna samlat kring sin likbår all den bestickande härlighet, som utgjorde den handgripliga vinsten af deras hisnande vandring från aphuden till Sardanapals purpur. När omsider så lång tid nu hade förflutit, all dagbrottets timme var att förvänta, steg solen åter i höjden, klar och värmande samt hälsad af allt lefvandes oskrymtade glädje. Hans Alienus satte en myrthenkrans kring sin höga hjälm, fattade en palmkvist och steg upp på en kamelhona, hvilken helt och hållet var höljd i en silfverstickad hvit kåpa samt hade en ljusblå fjäderbuske på hufvudet. Fläktare och harpare gingo framför honom, och han förvandlade BeIs präster till påfåglar, hvilka ledsagade honom med sirliga skridt och utbredda stjärtar. Till och med 73
Källa: Project Runeberg ·