Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

6. Ölands;

7. Tiohärads, som bestod af Värends fem, Njudungs två och Finvedens tre härad;

8. Yestgöta, som jemte Vestergötland, till hvilket hörde Mo härad på gränsen mot Östgöta och Tiohärads lagsagor, omfattade Dal, hvartill denna tid räknades äfven Nordmarks härad;

9. Yermlands; och

10. Österlands eller Finlands, som år 1435 delades i en nordlig och en sydlig lagsaga.

Stiften voro:

1. Upsala eller erkestiftet, innefattande Upland med Stockholm och Gestrikland, Norrland och Jemtland;

2. Linköpings, innefattande Östergötland, Kalmar län och hela Småland utom Värend, samt Öland och Gotland;

3. Skara, innefattande Vestergötland, Dal och Vermland;

4. Yesterfts, innefattande Vestmanland och Dalarna;

5. Strengnfis, innefattande Södermanland och Nerike;

6. Yexiö, innefattande Värend; och

7. Åbo, innefattande Finland.

Stiftsindelningen bibehöll naturligtvis fortfarande sin fulla giltighet, men lagsagorna förlorade småningom sin betydelse. Den urgamla folkliga indelningen vek småningom för den från konungamakten utgående indelningen i fögderier. Dessas gränser voro dock icke varaktigt utstakade, utan vidtogos ganska ofta förändringar med afseende på de områden, som lades under de olika fogdame. Det har derför varit omöjligt att på kartan fig. 106 och 107 införa fögderiernas eller länens gränser.

Öland var visserligen ett eget lagmansdöme, men synes likväl hafva stått i ett visst sammanhang med Östgöta lagsaga. Landet var bördigt längs stränderna, det hade mera skog än nu, och bergslätten i det inre gaf bete åt stora fårhjordar. Också tillverkades å ön en myckenhet ylletyg; vadmal utgjorde der ett lagligt betalningsmedel jemte silfver och penningar. Flere af öns större gods hade i äldre tid tillhört stormansättema, men regenterne, i synnerhet drottning Margareta, sökte inköpa för kronan så många som möjligt. Landet lydde under fogden på Borgholms hus.

Den närmaste betydande handelsstaden var Kalmar (Kalmarne), hvilken under unionstiden ofta användes som ort för de stora rådsförsamlingarna. Stadens borgare voro till största delen tyskar. Der funnos kyrkor, två kloster, ett »eländahus» (hospital), helgeandshus, skola o. s. v. Den med en mur omslutna staden låg i sydvest från den nuvarande, helt nära det fasta Kalmar hus. Under detta slott låg ett vidsträckt län, lika stort som det nuvarande larnls-höfdingdömet, om vi frånräkna Öland och Tjust. De inre delarna bestodo förnämligast af obanade skogar — i den nu folkrika Madesjö socken, som for närvarande eger en köping och genomstrykes af jernväg, upp emot värends-gränsen, fans ännu mot slutet af förra århundradet ingen körväg — men