Sida 5
SVERIGES MEDELTID SENARE SKEDET. 1350-1521.
Inledning.
Trettonhundratalet medförde för Europa genomgripande omhvälfningar. De krafter, som hade uppburit medeltiden och gifvit denna hennes karakter, hade i det närmaste spelat ut sin rol, de förmådde icke längre beherska verlden. Mångenstädes sökte man medvetet efter något nytt, ännu oftare kände man instinktlikt, att det gamla ej längre gjorde till fyllest, utan att man förmådde göra klart för sig, i hvilken riktning den nya utvecklingen borde gå. Det är en tid af starkt motstånd inom alla områden, en tid rik på ansatser, af hvilka visserligen icke alla ledde till något varaktigt resultat. Ett sådant tidskifte, som bryter med det föregående, som sträfvar att få ett nytt innehåll eller åtminstone känner behof af något bättre, bjuder den uppmärksamme åskådaren mycket som är af intresse. Midt under det förgängelsen visar sig inom ständigt vidgade områden, spirar det nya lifvet upp och fröjdar ögat med liflig grönska och fagra blommor.
Under den romerska kyrkans hägn hade Europas folk vuxit upp och tillegnat sig arfvet från de förkristna tidskiftenas odling, men derjemte ombildat detta arf. De hade nu hunnit mogna och kunde icke längre vara blinda för det tyranni, som kyrkan och hennes målsman, den helige fadern, förbundo med den fostrande omvårdnad, hvilken man hittills icke kunnat undvara, ett tyranni som band tankens frihet, bestämde statsärendenas behandling och småaktigt ingrep äfven i det enskilda lifvets små förhållanden.
När man kände bördan och en önskan började uppstiga att kunna skudda den af sig, voro tidsomständigheterna gynsamma, ty påfvarne sjelfva gjorde snart sagdt allt för att tillintetgöra det välde de hittills haft öfver själarna och folken. I politiken uppträdde de som verldsliga furstar och
