Sida 8
FOLKUNGATIDENS SLUT. 1350—1389.
Nya lagar för land och stad.
En reform af ganska vidsträckt omfattning genomfördes vid midten af 1300-talet. Sveriges landsbygd fick en gemensam lag och en annan gafs att gälla för samtliga svenska städer.
Dessförinnan hade hvart landskap haft sin lag, och ännu så sent som åren 1296 och 1327 hade kunglig stadfästelse gifvits åt omarbetade landskapslagar. Mindre städer hade väl antagit lag som gälde i någon mera betydande stad, men denna likhet i lagen var allenast tillfällig. Det var onekligen en stor tanke att söka krossa den gamla djupt rotade stamsöndringen och i stället göra alla landskapens inbyggare till ett folk med en lag.
Konung Magnus hade redan år 1347 sammankallat en nämd bestående af riddaren herr Ulf Abjörnsson (sparre), lagman i Tiohärad, samt väpnarne Algot Bengtsson (griphufvud), lagman i Vestergötland, och Tyrger, lagman i Vermland. De sammanträdde i början af året i Örebro; men som genast från början ombud för de svenska stiften inlade sin protest mot hvarje sådan ändring som kunde kränka kyrkans rätt och förbehöllo sig, att alla tvistiga frågor skulle hänskjutas till biskoparnes bepröfvande, synes nämden hafva beslutit sig för att icke taga någon befattning med kyrkobalken, hvadan man i handskrifter af landslagen ofta finner en kyrkobalk som är tagen ur någon landskapslag. Herr Ulf afled år 1349, men då synas de nya lagarna ännu icke hafva blifvit färdiga. De voro icke »gifna och lysta» den 25 mars 1350 och synas icke hafva blifvit påbjudna till allmän efterlefnad förr än år 1351.
En granskning af den nya lagen måste väcka höga tankar om nämdens duglighet. De äldre lagarna voro från början uppteckningar af äldre rättsbruk, och äfven i de fall, när någon lagman företog en omarbetning af sitt
