Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

I Danmark hade konungen icke hvilat. Trots den nöd som denna tid tryckte landet pålades nya skatter och trupper värfvades. Från Halland gjordes i början af år 1519 ett infall i Vestergötland, hvilket besvarades af herr Erik Abrahamsson (lejonhufvud) med ett infall i norra Halland och i Bohuslän; strider föreföllo äfven i Jemtland, hvars allmoge var missnöjd med de tunga skatter den hade att bära. I juni anfölls Oland, hvarest fienden härjade på det vildaste sätt, i augusti intogs Borgholms slott. På Kalmar slott försvarade sig Johan Månsson, till dess riksföreståndaren sjelf kom dit ned med undsättning. Herr Sten uppref belägringshären och slog i september en dansk trupp som hade kommit in från Bleking. Försöket att återtaga Borgholm misslyckades deremot. Sören Norby, som det oaktadt misströstade om att kunna på längden behålla fästet och ön, föreslog konungen att man skulle borttaga allt hvad man kunde på ön och ödelägga det återstående med eld. Herr Erik Afirahamssons försök att återtaga Elfsborg, soni befann sig i danskames händer, misslyckades äfven.

Det förnämsta anfallet uppsköt konungen till januari 1520. En stark

__ här af danskar, tyskar, fransmän och skottar

bröt in i Småland och vidare i Vestergofclaud, under befäl af en af konungens gunstlingar, väpnaren Otto Krumpen. Herr Sten hade med en svensk här gått ned till Vestergötland för att möta fienden och hade intagit en god ställning vid norra ändan af sjön Ås un den, i närheten af staden Bogesund. Den 19 januari möttes de fiendtliga härarna. Ett af de förshi skotten från den danska sidan fälde herr Sten-

häst till isen och sårade honom sjelf i benet.

369, 370. Sten Sture den ynires ^ • r».* i* n i i i* i

örtug och halförtug *. Genom sin anförares tall bleivo svenskarne

förvirrade, de kunde icke motstå anfallet, utan flydde. Först vid Tiveden, dit fienden under flitigt härjande ryckte fram, gjorde de sig redo till nytt motstånd. Men det lyckades fienden, som den 1 februari anföll svenskarne, att kringgå deras förhuggningar. Utan egentligt hinder ryckte nu den danska hären genom Iserike och Yestmanland framtill Vesterås, hvarest den tills vidare stannade.

Den sårade herr Sten hade skyndat upp till mellersta Sverige, för att der ordna försvaret. Under tiden hade hans sår blifvit elakartadt. Frun Strengnäs sände han biskop Matts öfver Mälaren till Ekholmen, för att beveka herr Gustaf Trolle till att vid denna tid, då fäderneslandet hotades af en så öfverhängande fara, ansluta sig till det fosterländska partiet. Herr Gustaf visade sig villig, all ovänskap skulle vara förgäten, och han skulle till riksföreståndaren afgifva — hvad han hittills hade undandragit sig — trohetsed. Af allt detta blef dock intet. Den 2 februari mottog riksförestån- 1

1 Fig. 369. Sten Sture r i t [t e r] — Moneta sto[c]ho[lmen8is]; fig. 370. Steen Sture ritter — Moneta atocholm[ensis] 1512.