Sida 3
Inledning
mera ryckte makten ur händerna på de gamla patriciska ätter, som hittills fört ett nästan obestridt herravälde.
Öfver allt råder strid. En ny tid är ännu icke kommen, men hennes förebud visa sig för hvar dag flere.
Vi kunna icke vänta, att under denna tid frid skulle råda i Sverige. Det är tvärt om en tid af mycken oro som vi nu gå att betrakta, men rörelserna i vårt land hade icke alldeles samma skaplynne som i utlandet. Medeltiden var i våra bygder jemförelsevis ung och hade ännu icke hunnit genomlöpa alla de skeden som behöfdes för att bringa henne till öfvermognad. Allt var hos oss senare, men likväl dröjer det icke länge, innan äfven i vårt land samhällets lägre klasser begynna täfla med stormännen om inflytande på statens angelägenheter. Men hos oss var det icke det tredje ståndet som går främst i striden, utan det fjerde och dess ledare. Också är det just sträfvandet att låta den svenska allmogen åter komma i besittning af förfädrens aldrig rättsligt upphäfda politiska frihet som trycker på den senare delen af vår medeltid en alldeles egen prägel.
Mot slutet af konung Magnus Erikssons tid varsna vi striden mellan konungamakten och stormansväldet, som undergräfvande hvarandra båda föllo. Men redan innan kampen dem emellan var afgjord, vaknar hos konungen tanken att till bundsförvandt kalla rikets allmoge, det vill säga alla som icke åtnjöto andligt eller verldsligt frälse. Tanken blef verklighet under loppet af 1400-talet. Att vi här hafva för oss gryningen till en ny tid, är omisskänligt. Den svenska allmogens förare, Engelbrekt och Sturarne, voro förelöpare till den store Gustaf, som med Gud och Sveriges allmoge grundlade ett nytt konungadöme vid början af vår historias moderna tidskifte.
Den brytning, som sålunda inträder, förbereddes, såsom alla stora omhvälfningar i vårt slägtes historia, under lång tid och utbildade sig småningom, innan hon omsider visar sig i öppen dag. Under det i lifvet de senaste yttringarna af det gamla fortlöpa vid sidan af de första yttringarna af det nya, måste man i den historiska framställningen uppdraga bestämda gränslinier mellan de olika perioderna; på papperet synes derför, som om det funnes ett afbrott, ehuru man har svårt att i verkligheten visa, hvar ett sådant inträffat. År 1363 har motståndet mot konung Magnus och den gamla konungamakten vunnit seger, men det är svårt att skildra detta utan att i sammanhang dermed visa, huru detta motstånd utvecklat sig. Vi föras dermed tillbaka till början af 1350-talet. Det har derför synts skäl att begynna framställningen af folkungatidens slut med år 1350, efter det digerdöden hade härjat i landet och med det att hela landet erhåller en gemensam lag — en sista storartad yttring af konung Magni lagstiftande verksamhet samt något som bildar en hvilopunkt, innan vi begynna följa den vid denna tid inbrytande upplösningen.
Då vid år 1350 inga förändringar skedde i rikets omfång, kommer en geografisk öfversigt att meddelas först vid början af unionstiden.
Källa: Project Runeberg ·