Sida 40
10. Regeringarnes försök att lösa arbetarfrågan.
I Tyskland har, allt sedan det kejserliga trontalet af 17 november 1881, ett bestämt socialpolitiskt ingripande å regeringens sida (i detta fall kallat “statssocialismen“) utgjort en hufvuddel af den inre politiken. Sedan nämda trontal i allmänhet anmärkt att de ekonomiska samhälleliga missförhållandena icke kunna botas endast genom tvångslagar mot socialdemokratin (mer därom nedan), utan att äfven ett omedelbart ingripande för att befordra arbetarens väl trode vara af nöden, förebådar det lagförslag beträffande olycksfallsförsäkring och sjukkassor. Vidare öppnas utsikt till en af staten ordnad ålderdomsförsäkring och försörjning af arbetsodugliga. Tyska statssocialister påstå att “statssocialismen är statsmaktens kraftiga invärkan på de sociala och ekonomiska former, hvilka det mänskliga samhället för tillfället uppvisar; att statssocialismen är skyddandet af odlingens heligaste intressen gentemot inflytelser, som upplösa den sedliga ordningen; och att statssocialismen, ehuru han icke lämnar den bestående rättsordningen, är ett med tvång understödt genomdrifvande af det allmännas fordringar gentemot den personliga ekonomins själfviska kraf.“ Till sitt historiska ursprung är statssocialismen dels ett bakslag mot den från 1815 till 1870-talet i Tyskland härskande manchesterläran och dels ett — med ansenligt våldförande af den politiska friheten utfört — försök att lamslå den hotfullt växande socialdemokratin.
Furst Bismarcks statssocialism har sålunda två sidor: undantagslagen mot socialdemokraterna och arbetarelagstiftningen. Att socialistlagen med sitt numera skärpta och ytterst råa och hänsynslösa handhafvande på ett ödesdigert sätt vidgat den tillförene redan hemskt gapande klyftan mellan rik och arm i Tyskland, är lika otvifvelaktigt, som att hon helt och hållet misslyckats att framkalla den åsyftade värkan: socialdemokratins undertryckande.
