Sida 9
Vår tids ”sociala fråga”.
Då jag för fem eller sex år sedan förberedde en längre resa genom det för tät befolkning, högt uppdrifven näringsflit och rikedom kanske bäst kända rike på det europeiska fastlandet — nämligen Belgien — kom jag öfver åtskilliga ekonomiska värk, som icke blott innehöllo utförliga upplysningar om de otaliga häpnadsväckande bevisen på belgarens id, utan också allehanda lockande skildringar af, hur godt det var att lefva i denna, de europeiska manufakturernas samt det högt utvecklade jordbrukets stamort. Uppfyld af de skönaste förväntningar anträdde jag därför en fem veckors fotvandring genom det idogaste Belgien: från staden Namur genom floddalarne åt vester och söder till franska gränsen samt åt öster ända in i Tyskland. Naturen öfverträffade i omväxlande skönhet och tjusande behag ofta mitt hemlands. Breda härliga floder (Meuse och Sambre) hade stränderna i milsvida sträckor betäckta med kolgrufvor, järnvärk, zink- och blyhyttor, glasbruk, kemiska fabriker, garfverier, sockerbruk, porslinsbruk, tallösa spinneri- och väfverifabriker, som alla hörde till världens väldigaste och förnämsta; och landet hade genom odlarens trägna flit gjorts rutigt allt öfver af otaliga välskötta tegar. Från Meuse-bron vid Seraing blickade man åt alla håll på värkliga skogar af fabriks- och hytteskorstenar; den tjocka, svarta stenkolsröken hvirflade i tunga, milslånga moln öfver det sällsamma landskapet. Väldiga slaggkullar hade hopat sig kring det 77,5 hektar betäckande och mer än 10,000 arbetare sysselsättande järnvärket Cockerill, hvarest blott järnmalm inforslas utifrån, och årligen 100 färdiga lokomotiv, nästan lika många ångmaskiner och 1,500 andra
