Sida 19
2. Nedisningsområdena under istiden. Istidens början; dess höjdpunkt; mildare mellantider, s. k. interglaciala skeden. Istidens öfvergång till nutiden. Nivåförändringar. Nedisningsområdenas landskapliga beskaffenhet.
De i det föregående beskrifna bildningarna göra det möjligt att tämligen noggrant uppdraga gränserna för nedisningsområdena under den geologiska period, som just på grund af isens stora utbredning benämts istiden. Man har genom studium af dessa bildningar kommit till det resultat, att i Europa icke allenast hela Skandinaviska halfön betäckts af en enda sammanhängande ismassa, utan att denna äfven under en del af istiden sträckt sig ut öfver hela Finland långt in åt Ryssland, att den vidare fylt Östersjöns bäcken och skridit långt in öfver norra Tyskland, Danmark och Holland, samt ut öfver Nordsjöns botten, hvarest den mött den landis, som ifrån Storbritannien sköt ut i Nordsjön. Storbritannien och Irland voro också under en del af istiden, med undantag af en liten kustremsa af södra England, istäckta. De från Skandinaviens och Storbritanniens bärgstrakter framvällande landisarna hafva efter sitt sammanflytande i Nordsjön böjt af och tagit sitt utlopp norr om Skottland, för att slutligen när de träffade på större djup i Atlanten, brytas och sända ut isbärg i hafvet på samma sätt som nu i mindre skala sker vid Grönlands kuster. Samtidigt med denna storartade nedisning af norra Europa ägde de schweiziska glaciärerna en ojämförligt större mäktighet och utsträckning än nu; norra Ural och många af mellersta Europas lägre bärgssträckningar, som nu alldeles sakna glaciärer, voro då mer eller mindre rikligt försedda därmed. (Se omstående karta fig. 6.) Grå vi utom Europa, träffa vi i Nordamerika ett nedisningsområde, som till utsträckning och sannolikt äfven mäktighet vida öfverträffat det nordeuropeiska. Det nordösta Nordamerikas landis nådde, när den var störst, ända ned till de nutida Newyork och Chicago, sålunda ungefär lika långt åt söder som Madrid
